Du kallar mig inte, Bosnien!

Jag har väntat länge på
att höra dig ropa på mig;
jag har längtat mycket
att bara kunna träffa dig.

Åren går,
om din krossade kropp
drömmer jag ofta;
även långt borta,
känner jag din själ dofta.

Bosnien, du kallar mig inte,
varför – det vet jag väl,
dina sår gör dig ont,
vilket gjort dig lite stel.

Och jag också, jag med,
jag är inte den samma;
jag tackar Gud som räddat mig
och ser min själ ett annat land krama.

Du kallar mig inte, min mor,
tillfälligt tar hand om mig - min farmor.
Är det konstigt eller skönt,
att tycka om er båda gör det inte ont?!