Om "Själens tal"

Själen för sitt tal. Det som finns i själen är levande. Detta liv läggs i vår kropp för att, via den, förverkliga kommunikation med vårt hjärta. Själen ger liv till hjärtat. Därför slår det. Hjärtslagen har sin rytm. Alltså, dynamik. Själens och hjärtats dynamik... det är den harmoni eller, eventuellt - disharmoni man snackar om. Detta liv inom oss är ett exempel på hur fungerar världen runt oss - dunya kallar jag det för. För att det råder harmoni på dunya, förutsätter det en harmoni inuti oss själva som enskilda individer vilka med sin närvaro och handling ger (bestämmer) den uttryck. Alltså, varje individ (inklusive andra levande varelser och naturen med) är en lika mycket viktig länk i denna kedja, i denna dynamiska livsprocess. P.g.a. att jag själv är en utav dem enskilda personer, ger jag mig rätten att tala med själen min. Om livet. Med själen - om livet.

Själen monterar ibland ord som rimmar - skriver dikter. Ibland är det prosatexter. Vem bryr sig?! Det är budskap som förmedlas som är det saken gäller. Det själen signalerar. Kanske någon kommer att tycka att det är något konstigt med att inte ha någon avgränsning mellan dikt- och prosaskriverier. Den formen som förväntas blir säkert inte "tillfredsställd", det upplyser jag om på förhand. Till mitt försvar förmedlar jag en tanke om att jag föredrar innehåll framför form. Det kommer att, med dess spontanitet, egensinnigt bestämma över bloggens utseende. Tanken är att min blogg "föder" en bok, dess första utkast. Målet med denna blogg är att förmedla tankar. Inget annat. Jag hoppas på att några få besläktade själar antingen kommer att ha roligt och bjuder andra på- eller bli ledsna och försjunkna i sina egna tankar. Om det blir några som känner empati - då har jag uppnått mitt mål. Om inget av detta sker, är det ändå bra: min själ har pratat av sig, bördan är släppt - jag har förmedlat kärlek. Det är mycket kärlek inom oss alla. Må den förklara kriget till hat bland människor. Med tanke på att kärleken (det goda) är en begynnelsekänsla, medan hatet (det onda) är de förvridna hjärnors produkt, så tror jag att den slutliga "pläderingen" talar för kärlekens fördel. Jag inser det i klarsynta stunder. Det är bara att fästa oss vid rättesnöret.