Förmågan att hitta konventionella och oväntade lösningar på problem är ingens ensamrätt. De etablerade akademiker kunde tänka sig lämna lite utryme för eldsjälar inom ett visst vetenskapsområde. Ge "eldsjälarna" chans att vinna "hedersgästposition"! De som saknar behörighet kan också idèmässigt bidra till att samhällets (på global nivå) invecklade problem löses. Det är på tiden att involvera jordens alla intresserade enskillda individer i den dynamiska process som pågår. För framgångens skull. Och ... alla vi kan bli intresserade av något. Ge oss chans att var och en utav oss blir till nytta och på så sätt slipper samhället ha mållösa, desperata - likgiltiga medlemmar. Framtidsutsikter blir, jag lovar, ljusare, ty alla vi har någonting att komma med. Vi behöver ge varandra chans att bekräfta sig.
Inatt hade jag mardrömmar. Någonting "science fiction" liknande ... Franska kolonibesittningar. Okända stater som står under franskt protektorat ... jag svettas ... Jag lever 360 år tillbaka i tiden. Är rädd. Mycket. Notera,jag lever alla de 360 år, i min dröm. Befinner mig på olika platser. Reser från stat till stat.
Huvudrollen var tilldelad Frankrike, i mitt fiktiva liv. Franska var det språk jag talade. Då och då var det egelska som störde mitt sätt att höra klart på. I sömnen kunde jag inte engelska, bara några ord. Ord som jag låtsas om att jag förstått ( gömd under en bänk på någon torg där jag darrig och svettig, utan att ha för avsikt, tjuvlyssnade på ett samtal som några soldater haft) var: Britiska imperiet, Indien ... Jag darrade av rädsla. Rädslan skrek i mig, skrämde livet ur mig. I drömmen visste jag att jag hade upplevt "dejavu" (franskt ord, eller hur?" Jag sa ju att jag använde det franska språket då jag drömde mina mardrömmar.) Jag visste att jag befunnit mig, förut, i precis samma situaton: visste att jag varit skrämd, gömd under torgbänken fast i ett annat och, dessutom, närstående land. Språket man talade i min första "uplevelse" var igenkänt av min känsla för språk. När "dejavu lämnat min hjärna", var jag redan långt borta. Något himmelsfärdliknande (med skillnad att jag inte har någon vetskap om hur himmelsfärd fungerar)... Jag kommer ihåg att jag slitit hund för att få lite bröd och vatten. Man tvingade mig med våld att ta av min "hidjab", man tog ut mitt hjärta, tömde på innehållet och sedan försökte, också med våld, hälla något i det. Jag visade motstånd. Självklart, fick jag stryk för det. Jag fick mycket stryk både själ- och kroppstryk, kommer jag ihåg. Det var förskräckligt. Fasan. Underordning av mitt innersta. Mitt hemspråk blekades med blekmedel. Konstig sömn, väldigt konstig. I den undrade jag också, i allt mitt elände: vem är jag, vilket land befinner jag mig i (det lät som att det var Frankrike, men jag var väldigt, väldigt osäker på detta, eftersom vanliga människor i vanliga samtal använde ett orientaliskt språk, trodde jag i alla fall), varifrån kommer jag, hur kom jag dit, vad gör jag där och alla dumma frågor likt dessa?!
Av min mardröms 360 år är det för lite jag kommer ihåg. Senilitet är inget konstigt med när man levt i hela 360 år, tycker jag. Därför slutar jag anstränga mig att bevisa min skarpsynthet.
Det här kommer jag ihåg (från mina 360 sovande år):
Jag sitter i en källare. Där är det fullt med folk. Vi tittar på en film: År 1950. Frankrike ( visas på en TV, i den västra källarhörnet ); Algeriet, år 1830 (visas på tv-skärm, i den högra källarhörnet). Jag har problem. Jag vet inte åt vilket håll ska ja titta. Det förvirrar mig. Jag svettas av förvirring. Jag vaknade upp, hoppade ur sängen och blev glad att det var bara dröm. Klockan var för lite att stigga upp på allvar, så jag la mig igen. I sömnen undrar jag över sådant som: Hur algeriska rebbellerna blivit till? Varför tror jag att de befinner sig i Frankrike, eller ...!? Varför "eller", är det bara ett ord i överflöd, eller?! Ser ut som att Frankrike inte är markägaren där. Denna min dröms plats, var också någon annans än min dröm fast en verklig sådan. Skillnaden var bara den att i den andres dröm var det ingen tvekan om att Frankrike var, är och förblir markägare. ... Tedde sig för mig, i drömmen, som "Frankrike på låtsas". Kaotiskt med drömmen. Detta kaos väcker mig igen, men ... så utmattad som jag var av alla dessa konstigheter, somnar jag om, och försover mig. Frankrike söker upp mig igen. Frankrike staten, inte Frankrike markägare. Komplicerat. Strunt samma. Det är ju alltid svårt att berätta dröm, speciellt om du som gammal blatte lider av långvarig stress, har koncentrationsvårigheter och ångestattaker. Alzheimer, då och då. Ändå ska jag försöka fortsätta. Under min försovna tid i Frankrike, drömde jag om att jag rest till: Syrien, Palestina och Egypten. Där snackades olikt, men mest engelska. Jag tittade på (något senare år, i min dröm) när Palestina grävdes när under jorden. Jag vaknade tll. Sen drunknade jag igen i en djup sömn ... i sömnen - år 1922, Gaza och Västbanken.
Sedan drömmer jag om att jag befinner mig i, "från topp till tå", - Europa. Fast, Europa på semester i något annat, Europa avlägset, land. Står och tittar på en kvinna och många barn runt om henne (förmodligen är hon mamma till dem, t. o. m. hör jag några av dem säga mamma till henne) som står och pratar med en annan kvinna (något mörkhyad) som gråter efter att ha ett barn. Den kvinnan med många barn, till min förvåning, går några steg framåt, kommer ansikte mot ansikte med en annan något mörkhyad kvinna som håller en bebis i famnen, tar bebisen, går tillbaka samma väg, stannar ansikte mot ansikte med den kvinnan hon talat först med och räcker "det lilla paketet" till henne.
I drömmen undrar jag: Hur kunde hon göra så, och med vilken rätt? Varför ta ifrån någon annan, du kunde vara human på egen räkning!? Du har flera barn, denna kvinna vars bebis du tagit (ifrån henne) har inte fler barn än det, kanske?!. Jag vaknade häftigt upp. Mardrömmen var levande i mig. Sorg över- och rädsla för oråttvisa som jag sett i sömnen var kvar.
Vad kommer härnäst när jag faller i sömn?! Vakna upp rättvisans eldsjälar! Håll om mig, håll om oss alla! Må ni vakna. Vakna, for Guds skull!!! Medan ni sover demokratin är på väg att försvinna i tomma intet.
Kära Voltaire, var din deklamation ett skoj?! Du sa ju: "Min demokrati sträcker sig dit där din börjar". Var det förgeves jag lärt mig ditt citat utantill på alla språk som betyder någonting i denna globala drömmen min?!
Imanuel Kants "PLIKTETIK" och "MORALETIK"" är något värt att återkalla i minnet. Åtminstone göra ett försök,i våra fundersamma stunder. Kärleken är större. Kärleken är Guds tecken. Därför, låt oss inte att våra livsmål blir en fiktion!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar