Ödet - vad är det?

Vi brukar ofta föra talan om frihet. Och det är både rätt och riktigt åt oss, ty vår plikt är att kämpa för sin och andra människors frihet. Alltså, denna frihet gäller kommunikation oss människor emellan. Denna kommunikation måste ske med hänsyn till våra förutsättningar och också inkludera de förutsättningarna och villkor som styr hur naturen "bedriver sin verksamhet". Jorden förser oss med resurser och det är vår plikt att använda dem och ta hand om dem på ett sätt som försäkrar kontinuitet. Kontinuitet och stabilitet försäkrat framgång, dvs. välstånd. Det är synonymt med "att leva i takt".

Alltså, harmonin gäller respekt... Jag talar om uppfattningar. Jag talar om förmågan att uppfatta: vi alla, både rika och fattiga har förmågan att förstå sammanhanget. Ja talar om uppfattningar och om den internationella fasaden av normalitet och harmoni. Jag talar om verklighet. Om ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet.

Jämställdhetsprincipen börjar bli mer och mer hotad (i världen), nu när vi precis förstått sammanhanget. Alltså, man vill, medvetet, stoppa utvecklingen. Jag tänker här på ömsesidigt förpliktande länder emellan: våra "jordklotets" samhällen skall ha diskuterat bilaterala samarbeten på ett sätt som gynnar alla. Idag gynnar de de redan starka. Detta med tendens att öka. Är det vårt öde?! Skall vi kalla det för ödet?! Svart och vitt, finns det endast två färger?! Ja talar om variationer, om sammanflätade variationer! Om variationer som SPRÄNGER ALLA ENTYDIGA BILDER. Jag är en barnslig motståndare till drastisk och entydig formulering av världsproblem. Jag är optimistisk inför framtiden. Det gäller att slicka våra sår och gå vidare. Förr eller senare måste vi gå samman för bättre förståelse. Att ha övertag betyder inte mycket, ty "bollen är rund." Det här är ett utrop för bättre förståelse bland människor. Utrop för makthavarna att besluta om rätt handlande: att handla med stark medlidande för de drabbade. Jag manar till upprop för ett enhetligt regelverk.

Makthavarna i de flesta länderna lider, alltså, av arrogans och cynism, medan vanligt folk lider av glömska. I ett sådant läge kan vi förvänta oss en ekonomisk och social kris. Ekonomiskt system och en banksektor måste bli rimlig. På tal om detta, tror ni verkligen att det står rätt till i världen? Jag tycker att, i dagens läge, människans hybris leder ofrånkomligt till undergång. Jag talar om dagens kallsinnighet mellan människor, ur ett humanistiskt perspektiv sett. Vi har det dokumenterat att en del länder svängde 180 grader och började röra sig tillbaka i historien. Vad tror ni, varför blir en del människor hänsynslösa?! Tycker ni samma som jag: att det handlar om "konsekvensfrånvaro". Att tro på Gud och logisk följd hör inte heller till dessa människors starka sida. Därför är det bra ( även för de ovannämnda) att ställa sig frågor (i dagens samhälle ovanliga) som: "Öde - vad är det? Är jag fri? Om jag är fri, varför KAN  NÅGON TA IFRÅN MIG LIVET NÄR SOM HELST? Är jag säker på att inte redan i nästa ögonblick bli drabbad av något oönskat, liksom hjärtattack, m.m, ...? Är min position en frestelse för mig? Vad förväntas av mig som makthavare?! Har jag glömt ta ansvar för alla dessa människor som det handlar om? Klarar jag av uppgiften?

Vi bevittnar situationer i världen där en makthavare annulerar alla rimligheter... En sak är säker - tidens förlopp vittnar mot människan: ingen förblir ung, maktfull, frisk och odödlig. I så fall, har vi biologisk frihet?!

Biologisk mångfald är Guds tecken. Det är vårt öde att underkasta sig Gud. Oberoende av vårt val finns det det som vi inte kan påverka, det ödesdigra. Men man kan göra en ödesdiger vändning i sitt liv. Man kan ångra sina fel, erkänna sig själv sina misstag och gå vidare. Av de olika aspekterna hos människan är det verkligen angenämt att uppleva känslan av att varje dag kika från den biologiska till den psykologiska aspekt - för att inte tappa balansen. Jag har blivit hes av att tala om en lagbunden nödvändighet: om orsak-verkan relationer, om begreppet "par" och dess tecken inom oss och kring oss; om cirkel (och dess sfär) som inte har några hörn och inte heller några kanter; om mage, huvud, naglar, m.m, ty allt detta talar för sig själva - det är bara att observera.

Jag har blivit förbluffad över att det finns människor som tror att lagbunden nödvändighet (läs:öde) inte är i samband med kärlekens försyn. Ödet är inte Gud utan det är Gud som bestämmer vårt öde, men det är vi som ska handla inom denna ram. Därför har vi förnuft och fri vilja som redskap för att kunna koordinera framtida insatser. Det är logiskt att förstå att värde på insatser påverkar vårt öde. Det kräver ansträngning och tid. Det är en ständig kamp om rättfärdighet. Det är detta Guds belöning gäller. Tron är eftersträvan. Man skall eftersträva goda (rätt) handlingar. Allas bästa är i fokus, och det är möjligt att uppnå. Det är meningen (avsikten) som räknas. Förnuftet är till för att göra skillnad mellan rätt och fel. Detta är den delen som gör att vi till slut förtjänar antingen helvetet eller paradiset. Det är en logisk följd. Det är logiskt att tro på fullkomlighet och fullkomlig rättvisa. Det är logiskt att tro på att det kommer en dag då det osagda blir känt, då ingenting blir gömt - då lögner avslöjas; det är meningen som räknas: meningen att antingen göra rätt eller fel. Vårt öde är att till slut inse meningen med livet; och förstå att ett stort ansvar vilar på oss. Det som jag tror kan förändra vårt öde är tillbedjan (angående våra behov) riktad till Gud som ödets Herre. I vårt liv (före döden) finns orsaker (i form av våra handlingar) för hur man får det efter döden. Alltså, man är med i en tidsförlopp i vilken alltid varar samma lagbundenhet. En sådan tanke är en absolut rationell tanke, ty vi vet att vi finns i en cirkel. Vårt liv på jorden är hälften av den (180 grader, till och med (bildligt talat) åker man som bäst "raka vägen"). Döden är cirkelns mittpunkt. Det är lätt att förstå, det är bara att följa ordningens mönster i detta vi ser med våra ögon och förstår med vårt förnuft. Jag talar samband - en konstant kvot (talet "Pi") mellan cirkelns omkrets och dess diameter. Pythagoras sats talar jag om. Talet Pi (3,14 ..) är gränsvärde. Gränsvärde (i övrigt) som begrepp talar mycket om livets lagordning och oändlighet.

Man kan ifrågasätta både "Plattektonikteorin oh växtteorin. Varför?! Därför att "Plattektonikteorin ger en förljugen bild av jordklotet, ty inget händer av ren slump, inga plattor på jordklotet kolliderar planlöst med varandra. Inte heller de geologiska och geografiska studier kan fastlägga bevis på att jordklotet är begränsat till endast kontinenter som sina pusselbitar. Speciellt inte om de flyr ifrån varandra för att bemötas på andra sidan av jordklotet. Här handlar det om påverkan som man inte kan förklara. Det är helt logiskt att sätta förutbestämdhet i sammanhanget. Universums öde och vårt öde som "pusselbitarnas"(kontinenternas) material (invånare) vilar i GUDS HÄNDER.  För att ni förstår hur jag tänker säger jag bara: Om det finns endast en tidsdimension, vilket är en naturlig slutsats, lika gärna kan man acceptera att vetenskapen kommit rätt genom att konstatera att det är tre rumsdimensioner: Alltsammans blir det fyra dimensioner i samspelet: tidsdimension plus tre rumsdimensioner. Vetenskapsmännen satte inte punkt här. Man snackar nu om till och med elva rumsdimensioner. Är världen fyrdimensionell?! Har världen elva dimensioner? Kanske kan tidsdimensionen ha sex hastighetsgrad, medan rumsdimensionen kan ha sex former. Tre rumsdimensioner med sex former i en enda betingade tidsdimension med en växellåda med 1 -6 hastighet. Fortfarande fyrdimensionell!? Troligen. Men det är tyngdkraften som är svårdefinierbar. Vad vet vi om: uppifrån-, underifrån-, högerifrån-, vänsterifrån-, framifrån- och bakifrån påverkan? Jag tror att det är mer rimligt att tro på " verkan på avstånd" än att tro att dragningskraften orsakas av krökt rumtid, å ena sidan. Å andra sidan, termen "krökning" passar inte. Universum är felfri, därför ordet "halvcirkel" passar perfekt i stället för "krökning". Helt enkelt därför att halvcirkel associerar till lagbundenhet (sfär-konstant-sammanhang-given punkt-diameter-kvot). För mig är det lättare att förstå att svarta hålet är ett tecken på att Gud styr allt, snarare än att tro att rumtiden är krökt - att rumtidens krökning blir så stor att "tidens flöde upphör. Jag tror inte att tidens flöde någonsin upphör. Däremot tror jag (och har erfarit det) att det finns en verklighet vi inte förstår (när vi befinner sig i den) men gärna vill bli kvar i den. Människor som tror på Gud vet vilken känsla av uppfyllelse jag talar om. Jag talar om förverkligande och fullbordan. Det är därför de troende människor alldrig slutar tro på Gud. De förlitar sig på Gud och får respons. Man känner sig aldrig ensam. Att ge och få respons är en färdighet.

"Välkommen tillbaka till historiens återupprepning", säger en del ledare i världspolitiken - de som är förtjusta i att förtrycka svaga. De har valt sitt öde, men inbillar sig att de kan bestämma över andras öde. De lider av närsynthet; de har ett synfel i själen. Detta fel går att rätta, om man vill. Det är mitt öde att vara optimist. Jag tror inte på historiens upprepning, men jag tror på den goda viljan. Låt oss bli påverkade av den. Ödet - vad är det?! Lagbundenhet. Kan betraktas ur oändligt många synvinklar. Ödet är en "saga om mångfald" (var och en av oss bär sitt öde: väldigt många människor - "med säkra steg går vi upp med siffran" mot nio miljarder; väldigt många arter - jag avrundar till nio miljoner ) och upplysning om DEN SOM SKAPAT DEN. ORD "BESTÄMMA" och "VÄLJA" är av olika betydelse. Gud Bestämde Sig att Ge oss fri vilja att välja med den, att välja själv mellan rätt och fel (Obs. änglarna väljer inte, de utför Guds Befallningar). Alltså, vi väljer vårt öde och ALLSMÄKTIGE Bestämmer Över det vi valt: DÄRFÖR KAN VI INTE VÄLJA ATT ALDRIG DÖ.

Livsfilosofi: "Jag upplever, alltså finns jag till"

Livet är alltid samma. Lyckan ställer alltid samma krav, ty vi är alltid samma. Det rör sig om uppfattningar och upplevelser. Livet går. Jämt och ständigt rör det sig. Runt om oss, inom oss. Där finns ingen skillnad. Men skillnaden finns i utvecklingen. Däremot råkar utvecklingen i dödläge om man inte tar hänsyn till UPPLEVELSEN. Varför?! Därför att upplevelsen är en drivande kraft för utveckling. I själva verket blir upplevelsen en garanti till rörelse (läs: meningen med livet). Detta därför att döden är en skiljelinje mellan rörelse och stillastående. Detta faktum fäller alla teorier om stagnation i livets utveckling, ty även en uppgiven och likgiltig person rör sig. Och det rör sig inom den. Vad vill jag framhäva som min tankegång här?! Två ord: betydelselös(t) och oväsentlig(t). Jag vill avfärda dem som konspiratoriskt nonsens. Och här varför: Jag tycker att allting är både av betydelse och av vikt. Därför tycker jag att de två orden är överflödiga i vårt "mänskliga" lexikon.  I stället för dem finns två andra ord som är meningsfulla: ointressant och irrelevant.

Om allting rör sig (vilket är sant) då finns det ingenting som är betydelselöst eller oväsentligt, helt enkelt p.g.a. att även det betydelselösa och det oväsentliga verkar (rör sig). Men om det vi kallar för betydelselöst omnämns till ointressant för en pågående process, då har vi inga språkfilosofiska problem. Följaktligen blir det oväsentliga praktiskt taget det irrelevanta för vår grej, men det ändå bestämmer riktning, längd av processen och bidrar antingen till rätt resultat eller olösta problem. Därför"skaffade" fakta kan bli irrelevanta (men inte oväsentliga) för utvecklingen, de är ändå maktpåliggande arbete med vårt uppdrag. Alltså, de är väsentliga för de påverkar vår "hastighet" (och är stötestenar) fram till målet. Och inte bara det. Det har också med det goda och det onda att göra, dvs. med vårt handlande på vår livsväg (rätt och fel). Jag lägger tonvikten på våra gärningar.

Notera att målet för detta skrivande är att behandla ordet LYCKA. Lyckan är ju livets mål. Lyckan har inte med uppfattningar att göra. Alltså, i vårt letande efter lycka finner vi ingenting som är betydelselöst eller oväsentligt för resultat av sökandet, ty det påverkar det. Däremot kan det bli ointressant och irrelevant för vår upplevelse.

Hela livet handlar om upplevelser av omvärlden. Därför är hela världen inuti oss. Vi blir bara påverkade av den, därför att våra upplevelser definierar oss. Ser vi våra upplevelser?! Hur mycket av det materiella som vi kan röra vid finns i våra upplevelser?! Men våra upplevelser berör oss. Vad är i så fall mer verkligt:  det att vi har en kropp, eller det att vi rör på den ((hur kommer det sig?), ha ont i den (hur vet vi det?), mm?! Alltså, vi har en känsla av något. Ser vi känslan?! Vi ser kroppar, men en människokropp som har ett liv i sig har känsel för allt. Man upplever. Konklusion blir att det är upplevelser som är livets kärna. De är inte materiella, vilket leder till en rationell tanke om att det är irrationellt att uppfatta materia som grundläggande sanning. En rationell vetenskap skall prioritera verkan, framför orsak. Det är verkan vi måste handskas med. Man skall prioritera själen och ta hand om kroppen. All materia är uppbyggd av atomer. Ingen ifrågasätter det faktum, men livet handlar inte om brytning och asteroider. Livet är större än så. Större än atomens beståndsdelar. Större än avbrytande av förbindelse. Större än kollisionsfragment. Det är en glädje att klänga fast vid försoning. Upplevelsen är större. Våra upplevelser berör oss.

Att dra en parallell: På tal om det materiella, kan vi röra vid Gud?! Nej. Men vi kan beröra (angenämt att undvika röra) det Han Skapat för oss. Vi upplever det, och det berör oss. Tänk efter: Handlar livet om det att beröra eller om att bli berörd? ... Vi finns till. Vi kom från "ingenstans", ... för att kunna tänka, erfara, förändra. Tänka och erfara. Uppleva.

Uppleva!!! Mycket liv i detta ord. Min definition (som existensförklaring) är inte det kända filosofiska uttrycket: "Jag tänker, alltså finns jag till", utan "Jag UPPLEVER, alltså finns jag till". Jag känner på. Varför?! Därför att ordet "tänka" är en beteckning för det abstrakta, medan ordet "erfara" betecknar det konkreta. Samspelet mellan dem två är "uppleva". Vilket samspel talar jag om?! Själ och kropp. Upplevelsen av smärta eller njutning. Både har med sanning att göra.

För mig "tänka" och "erfara" betyder livsprocess, medan ordet "handla" är drivkraften i denna process. Upplevelsen blir handlingens resultat. "Erfara" är ingen självklarhet att man ska direkt ha känt glädje, sorg, frustration, m.m. Reflexion behöver tid. Tillståndet är "post reaction": lycklig eller olycklig. Man upplever lycka eller olycka. Upplevelsen är en synonym till livet. Upplevelsen innehåller element av både det abstrakta och det konkreta: det teoretiska och det praktiska. VÅR KROPP REAGERAR. Vår kropp är som en skål däri ligger vår själ med sina upplevelser: kroppen (skålen) har sin funktion endast om den är i bruk. Den är ett medel själen använder. Styr människan över sin kropp, eller kroppen styr över människan?! Undra vem bestämmer över tillståndet! Vi måste ju tilldela någon huvudrollen, eller hur? Å ena sidan, om vi väljer kroppen (läs: det materiella) blir det varken någon garanti att vi blir lyckliga eller att vi står på oss. Å andra sidan finns det inte heller någon garanti att vi blir lyckliga om vi väljer själ (det andliga). Men här, på tal om "att stå på sig", finns en verklig garanti att stå på sig, dvs. att vara sig själva. Handlar inte livet om att hävda sig och sina behov?! Hävda sin rätt. Rätt att ha behov också. Hävda sin rätt! Rätt att våga stå på sig försäkrar en utveckling. Om vi har det i åtanke kommer aldrig utmaningens svårighetsgrad att överraska oss. Att våga har, alltså, med framgång att göra. Detta kräver ansträngningar.

Ett naturligt socialt tillstånd inkluderar samma status och respekt för alla människor i ett visst samhälle. Vi är SKAPTA av samma material - för samma ändamål, vilket försäkrar jämlikhet. Alltså, alla människor är lika mycket värda. Den som glömmer det och överskrider sin rätt, undervärderar, på så sätt, SIN INTELLEKTUELLA PRODUKTION. Vi finns till för att handla. Handla korrekt.

Ingen av oss har permanent immunitet: inte medicinsk, inte diplomatisk, inte juridisk immunitet varar på obestämd tid, speciellt inte villkorslöst. I alla fall varar den inte längre än fram till dödsögonblicket. Och vi är alltid nära döden just därför att ingen av oss vet när det är dags - att dö.

Att poängtera: Man ska ta ansvar för sitt liv genom att bidra till rättupplevelser: inom oss och oss emellan. Vi ska därför vara på jakt efter fienden inom oss. Vi skulle inte ha suttit och låtit oss bländas, förblindas av häradsdomaren, när vi borde ha haft vår egna väl och ve för ögonen för att våra SÄTT blir VÄRDEFULLA.