En knäckfråga ligger på mitt bord. Ja, ja, knäckfrågor är alltid bra att ha på bordet. Vet ni varför? Därför att just knäckfrågor sätter krav på människan. Dessas lösningar är av avgörande betydelse, ty de är utvecklingens drivande kraft. Vi alla vill ju utveckla oss. Inte inveckla oss. Problemet är att jag just gjort det: jag har fått trådarna att trassla ihop sig för att sedan förstå att jag behöver reda ut dem. Däri ligger utvecklingens utmaning: Hur skall jag fortsätta?! Det enda möjliga svaret är: Jag måste lista ut mig! Det har också sjuksköterskan sagt till mig i telefon då jag sökt medicinsk hjälp på min Vårdcentral. "Lista ut dig", sa hon när jag ville få en tid hos läkaren och inte ville att sköterskan ställer diagnosen och botar mig via telefon om och om igen. Vet ni att jag ringer Hjälbovårdcentralen ofta, klockan åtta på morgonen?! Jag blivit döv på mitt högra öra sedan en månad tillbaka, så jag vill kolla om det med mitt öra går att reparera. Dessutom knarrar det, ekar, förvirrar med sina högfrekventa ljud som förbryllar mig. Men för att få hjälp rekommenderas jag att lista mig ut. De på Vårdcentralen är säkert på rätt spår, eftersom jag varit där på den överenskomna (akuta) tiden jag utkämpat ... jag fick lov att träffa en läkare. Jakob heter läkaren fick jag veta senare, men ... Enligt en teori betyder namnet Jakob (Jacob) "må han skydda", men jag såg honom på avstånd, jag träffade honom inte, så mitt öra förblev oskyddat. Mitt fel är det inte.
Oroa er inte, allting står rätt till, förutom - med mitt öra. Strunt samma, det viktigaste är det att det drabbar endast min hälsa. Vad är ett öra, eller öga, eller en liten elakartad knöl i jämförelse med en politisk bakgrund?! Hoppsan, ideologisk bakgrund. Notera att ordet ideologi blivit synonymt med marknadsföring. Sedan många år tillbaka. Jag undrar om ni kommer ihåg året då vi alla blivit kunder: skolelever, patienter, osv. Rektorer på skolan blev plötsligt verksamhetschefer, enhetschefer, ... alltså hela vårt fina land har blivit ett företag. Det är fortfarande gåtfullt med detta, men gåtan är inte svår nu som förr.
Övergångsperioden närmar sig sitt slut, så man får njuta av verkligheten. Kundens inträdeskort är pengar, eller hur?! På ett företag handlar allt om pengar. Punkt slut. Lyckans ost! Det handlar inte om religion, slöjan och så. Vad bra. Man duger sådan som man är. Bara man inte står på bar backe. Oj då!
Telefonsvararen ljuger. Ofta ljuger Hjällbovårdcentralens telefonsvarare. Ibland glömmer den hela dagen i vilken den lovat människan att bli uppringd, ibland försover den sig en timma, ibland är den döv ... som jag, fast på bägge två öron.
Gåtan Hjällbovårdcentral har jag löst. Gåtans svar är: Man har bestämt sig att lägga ned verksamhet, jag menar: Man skall låsa dörren på Hjällbovårdcentral. Det som pågår här hos oss i Hjällbo i några år nu angående saken i fråga är politikens sätt att urskulda sig. Meningen är, alltså, att "tvinga" folk att frivilligt lista ut sig härifrån och gå långt borta att få den hjälp man skulle kunnat få här. Varje dag listar Hjällboborna sig ut och skriver sig in någon annanstans. Enligt den politiska planen, när tillräckligt många patienter listas ut och de kvarstående blir tillräckligt få att det visar sig olönsamt att ha Vårdcentralen i Hjälbo, blir det dags att slutföra planen. Det verkar så som vi löper in mot målet. Vem bryr sig om oss som är i en verklig behov av att känna oss trygga med en Vårdcentral i närheten ifall vi inte har ork att åka långt borta, eller inte har råd att köpa månadskort (61+ - pensionärer), eller är ångestfulla inför nya omständigheter? Det är kanske löjligt att föra talan om, men glöm inte att det är sjuka, för det mesta krigstraumatiserade förstagenerationsinvandrare det handlar om. Det är känslor som sätts på spel också. Psykisk hälsa är det onödigt att nämna. Notera att de människorna hade inte drömt om att lämna sina hemländer; de var förföljda, i livsfara. Och de är inte de som velat att det skulle "hända" krig. Inte heller hade de tillverkat och sålt vapen. En bumerang återvänder till utgångspunkten också (även) när den kastas i rymden. Må hända att flyktingar runt om i världen är en bumerang, dvs kastvapen (som ej träffat målet) som kommer tillbaka till kastaren omvandlade till folkgrupper som förändrar ett visst lands demografiska karta. Det är inga oskyldiga bland dem länderna som säljer vapen och vinner pengar på att oskyldiga dör. Det här nämnde jag för att påpeka (för Jimmie Åkessons anhängare) att slutsatsen (angående invandrare) blir en ödesmättad tro på en struktur som styr våra liv.
Tillbaka till Hjällbovårdcentral! Det är besparingar som skall göras. Jag förstår detta, men det finns andra, mer humana sätt att uppnå målet. Exempelvis, man kunde bara lägga ned verksamhet direkt då man velat göra det. På det sättet kunde patienter undgå att kontinuerligt bli sårade, förnedrade, ensamma i sitt elände, handlingsförlamade i väntan på medicinsk hjälp de har rätt till - här. Patienter kunde slippa höra (varje gång de ringer):" gå till akuten, åk till Gamlestaden, de öppnar kl..." Det är oetiskt av en distriktsköterska (även om hon är överbelastad) att, när patienten kommer in och frågar varför man inte ringt tillbaka till patienten vid angiven tid för att boka tid hos läkaren, anfalla patienten (som är i behov av hjälp) med: "klaga till politikerna, prata med chefen om du vill ...". Patienten är inte i fokus. Hur kan då sådana dårar som mig förvänta sig att bli förstådda och att någon visar hänsyn till oss när vi är i behov av det?!
Politiken går hårt mot patienten. Besparingar, eller stöd till privatläkarföreningen och fri marknad?! Vi vet nu vad det betyder: inga andra faktorer än tillgång och efterfrågan kan påverka priser. Efterfrågan om medicinsk hjälp blir större och större. Det medför högre och högre priser på tjänster.
Min plikt är att motivera mitt uttalande. Jag mår dåligt. Jag delar min erfarenhet med er för att mjuka upp mitt förstelnade hjärta, värma upp mina darrande händer:
Jag ringde flera gånger till Vårdcentralen. Mitt öra hade ordentligt ställt till det, bla. Och så det är "förbjudet" att träffa en läkare. Det är endast inte det till de som för en gångs skull lyckats komma fram till en läkare, för då glömmer de aldrig gå hem från läkaren utan att ha en lapp om nybokning i handen.
Till slut hjälpte mig, på Vårdcentralen, en snäll bland sköterskor och rådgjorde mig att köpa saker på apoteket. Det hjälpte lite vad beträffar besvären jag fått, men hörseln kom inte tillbaka. Så jag ringde i fredags igen. Telefonsvararen sa till mig att tillfälligt inte möjligt att ... det varade fredagen. Imorse ringde jag självklart igen, helgen var ju över. Jag blev uppringt med en rejäl försening och jag var på dåligt humör, så klart. Men jag blev inte oanständig, det är inte min stil. Jag blev bestämd i att träffa en läkare, den kan i alla fall skriva en remiss, om inget annan; jag kunde ta blodprov också för att se om det är något som gör att jag är så maktlös och sjukligt trött. Jag behövde en remiss till ögonspecialist också, med ett antal år försening som jag redan fått betala priset för genom att synen förvärrats mycket. Och så en vårta, eller förhårdnad, eller liktorn, eller ... på lillfingret hann växa mycket i väntan på "läkarens öga". Det var inte lätt men jag fick en tid klockan ett. Jag blev glad. Samtalstressen försvann spårlöst. Jag hade brottom att göra mig i ordnig, ta kappan på mig och även hann jag ta en kopp kaffe innan jag lämnat hemmet. Jag behövde inte kolla om jag glömt ta på mig skorna för jag visste att det var vintern, så det skulle jag märka direkt. Barfota kan man inte luras gå när marken är så kall. Kort sagt: jag sprang ditt, jag fick ju lov att komma. Glad blev jag som ett barn när omslagspapperet på en ny leksak gått sönder.
"Den barmhärtige samariern" sitter och jobbar i receptioner. Några nummerlappar finns före mig. Jag vill bara betala snabbt för att hinna njuta i stunden jag finns i god tid på rätt plats. I väntrummet. Och vänta att mitt namn blir utropat. "Den samariten" avläser mina tankar och säger med mild röst: "Du hinner". Jag litade på honom, konstigt nog efter alla telefonsvararens lögner. Han hade rätt. Jag kom in i väntrummet två sju minuter före klockan ett. Jag kom ihåg att "samariten" sa kort: "väntrum 2, dr Jakob, när han väl var klar med mig.
Där sitter jag i ungefär tjugo minuter och väntar. Jag är mycket lugn. Då kommer en kvinna, en bekant till mig, och väntar kort på sin tur. Vi småpratar. Man ropar ut hennes namn, hon går till sin läkare. När hon blivit klar med läkarbesöket hälsar hon snällt och går sin väg. "Min framtida" läkare Jakob sitter i läkarrummet vid datorn ser jag honom. Dörren är öppen nu. Sedan kommer han ut, hjälper en man (som sitter i väntrummet) med någonting, pratar med personal, går till kopieringsrummet (verkar vara). Till slut kommer han i min närhet. "Du är Ajsa?! Du ska vänta länge, så du vet". "Ingen fara, bara jag är framme", sa jag lugnt. Jag sitter och sitter. "Min framtida" läkare, som en gräshoppa: hit och dit, stängda dörrar, öppna dörrar, småprat med personal, allt detta framför näsan på mig. Så kommer den barmhärtige "samariern" förbi - inte mig, utan "min framtida" doktor Jakob och jag hör "samariten" viska: "Ska du inte ta den Ajsa"? Han såg ju att jag sitter där, han kände igen mig. Jag hörde inte dr Jakobs svar. Jag väntade.
Efter några stunder började jag må dåligt innerst inne. Jag vet inte när jag först registrerat att dr Jakob tagit av sig sin läkarrock. Men det att få se honom stå eller gå runt i civilkläder fick mig att bli rädd. Jag började inbilla mig att sjuksköterskan som uppringt mig och läkaren har en grym plan att förlöjliga mig. Förnedra mig. Få mig att bli galen. Skall jag få ångestattack nu? Blodet börjar strömma, hjärtat slår orytmiskt, jag börjar darra, min själ börjar lida. Jag håller på att brista ut i gråt. "Alltså, de två är i pakt, de hjälps åt för att göra mig illa. Kanske hon också, sköterskan, går runt omkring och ser på mig, men jag känner inte henne. Hon sa inte heller sitt namn när hon ringde upp mig, så hennes namn lät då som "Vårdcentralen i Hjällbo", ekade i mig.
Jag börjar titta på personalen som är i förbigående. "Kanske sköterskan är arg på mig?! Det är säkert hon", tänkte jag och steg långsamt upp. Dr Jakob ropade inte mitt namn. Inte än. Jag tittade på min mobil: klockan blivit två. Jag gick blygsamt ut ur väntrummet, in i väntrum ett och ut därifrån: rakt fram till killen i receptionen (den barmhärtige samariern) för att nödvändigtvis tacka honom för att han är en människa. Jag lämnade Vårcentralen fort. Ute i luften tog jag några djupa andetag. Jag började förstå att jag, denna gång, lyckats slippa tvångströja. Men tyvärr läkarhjälp också. Imorgon skall jag tänka på det.
Allt som hänt fram till idag, glömmer jag bort. Man lever ju i nuet. Det är nuet som är svårt att uthärda. Men jag kommer att uthärda. Inte minst nu när jag mitt i mitt dagens pågående elände träffat den barmhärtige samariern. Det värmer mitt hjärta. Han är upptäckten själva. Det är värt att leva för att någon gång i framtiden känna igen en ny barmhärtige samarit. I hoppet om att det händer om och om igen förlorar allt det dåliga man upplevt (om och om igen) sin betydelse.
